Varning - ZnodDAz är irriterad...
Tänkte bara börja med att säga att detta inte är kritik mot de anställda på arbetsförmedlingen som personer, utan mer om hela upplägget och tänket på det där stället...
Som ni kanske förstår så är jag inte helt positiv till denna statliga instans. Har varit där nu på fyra så kallade "matchningsmöten", varje onsdag i fyra veckor. Vad säger ordet matchning er? För mig så är ordet att man matchas ihop med nåt, nätverkar, träffar arbetsgivare, etc. Men icke. Vi har suttit och pratat om vad vi har gjort sedan förra veckan, och jag tror inte att jag är ensam om att alltid gå därifrån med en hemsk känsla i magen. Vissa av människorna som har deltagit i samma grupp som mig har inte ens ett CV. De har aldrig jobbat. De har inte gått färdigt ens grundskolan. Istället skaffade de barn. Fine. Det säger jag ingenting om, och det är ett val man gör och det är helt okej. Bättre än så faktiskt. Men det jag har problem med är att de sen när barnen är stora bara sitter hemma och väntar på att någon ska höra av sig till dem! Herregud. "Hmm, jag har funderat nåt år på att plugga upp gymnasiet..." Ja men för guds skull - gör det då!
Alla kan hamna lite vid sidan av vägen och inte veta vad man ska göra för att hitta rätt på vägen igen, men det är här jag tycker att arbetsförmedlingen skall komma in. Personerna som har deltagit vid våra möten har verkligen försökt. Verkligen. Men ändå så är tanken med dessa möten att vi ska sitta och berätta vad vi har gjort sen sist. Vad innebär det då? Jo att jag babblar på som tusan om alla jobb jag har sökt, vilka personer jag har kontaktat och att jag har filat på mitt CV. För mig höjer de givetvis ribban och vill att jag ska åstadkomma mer, men samtidigt så känner jag att alla de andra typ avskyr mig och kallar mig fröken präktig. Det är ju inte meningen!
Min poäng i det här raseriutbrottet är att jag anser att arbetsförmedlingen måste titta utanför husets väggar - vad är det egentligen som försiggår där utanför? Vad är det för människor som vänder till arbetsförmedlingen? Kan det kanske vara som så att de har olika behov? Kanske till och med så att vissa inte behöver nån hjälp i början? Kanske vissa behöver all uppmärksamhet de kan få?
Det värsta är att jag inte vet om jag kommer att få någon a-kassa. Får jag inte det så kommer jag att fly därifrån illa kvickt, och då kanske jag har varit upprörd fyra onsdagar (och en måndag) i sträck nu, helt i onödan.... Och den tanken känns inge vidare.
ZnodDAz
Som ni kanske förstår så är jag inte helt positiv till denna statliga instans. Har varit där nu på fyra så kallade "matchningsmöten", varje onsdag i fyra veckor. Vad säger ordet matchning er? För mig så är ordet att man matchas ihop med nåt, nätverkar, träffar arbetsgivare, etc. Men icke. Vi har suttit och pratat om vad vi har gjort sedan förra veckan, och jag tror inte att jag är ensam om att alltid gå därifrån med en hemsk känsla i magen. Vissa av människorna som har deltagit i samma grupp som mig har inte ens ett CV. De har aldrig jobbat. De har inte gått färdigt ens grundskolan. Istället skaffade de barn. Fine. Det säger jag ingenting om, och det är ett val man gör och det är helt okej. Bättre än så faktiskt. Men det jag har problem med är att de sen när barnen är stora bara sitter hemma och väntar på att någon ska höra av sig till dem! Herregud. "Hmm, jag har funderat nåt år på att plugga upp gymnasiet..." Ja men för guds skull - gör det då!
Alla kan hamna lite vid sidan av vägen och inte veta vad man ska göra för att hitta rätt på vägen igen, men det är här jag tycker att arbetsförmedlingen skall komma in. Personerna som har deltagit vid våra möten har verkligen försökt. Verkligen. Men ändå så är tanken med dessa möten att vi ska sitta och berätta vad vi har gjort sen sist. Vad innebär det då? Jo att jag babblar på som tusan om alla jobb jag har sökt, vilka personer jag har kontaktat och att jag har filat på mitt CV. För mig höjer de givetvis ribban och vill att jag ska åstadkomma mer, men samtidigt så känner jag att alla de andra typ avskyr mig och kallar mig fröken präktig. Det är ju inte meningen!
Min poäng i det här raseriutbrottet är att jag anser att arbetsförmedlingen måste titta utanför husets väggar - vad är det egentligen som försiggår där utanför? Vad är det för människor som vänder till arbetsförmedlingen? Kan det kanske vara som så att de har olika behov? Kanske till och med så att vissa inte behöver nån hjälp i början? Kanske vissa behöver all uppmärksamhet de kan få?
Det värsta är att jag inte vet om jag kommer att få någon a-kassa. Får jag inte det så kommer jag att fly därifrån illa kvickt, och då kanske jag har varit upprörd fyra onsdagar (och en måndag) i sträck nu, helt i onödan.... Och den tanken känns inge vidare.
ZnodDAz
Kommentarer
Trackback
